I farfars hus

Jag tänker berätta om en återkommande dröm som jag haft så länge jag kan minnas. Igår drömde jag den igen, och för första gången på alla år hade något nytt hänt i det hus jag drömmer om. Jag tror att jag håller på att flytta därifrån.

Huset är från 1800-talet och innehåller stora gamla lägenheter, riktiga högreståndsvåningar från en svunnen värld. Det är inte ett särskilt stort hus. Jag tror att det bara är två våningar högt och att det finns två eller tre lägenheter på varje plan. En luftig trapphall binder samman botten- och övervåning. Där är det många meter till taket och stora dammiga fönster silar in ljus från gatan. En matt kristallkrona svävar över ett rutigt stengolv. Två svagt svängda trappor med sirliga gjutjärnsräcken leder upp till övervåningen. Det hörs inte något då man går i trappan eftersom den täcks av en lång matta som hålls på plats av mässingsstänger. Numera är mattan sliten, men en gång i tiden var den nog praktfullt röd. Då man kommer upp på avsatsen kan man luta sig över räcket och se ut över trapphallen. Det är alltid dunkelt där, och tyst. Farfar och farmors lägenhet är den första på höger sida. Ett par höga dubbeldörrar av ek leder in. Jag möter aldrig någon där i drömmen. Jag har aldrig sett en enda människa i huset. Det är dammigt, och gardinerna är fördragna, så att solljuset får en mörkorange ton då det faller på bröstpaneler och rokokomöbler. Men rummen i lägenheten ser bebodda ut. Det är inte helt olikt lägenheten i Fanny och Alexander, fast mycket mer bedagat.  I drömmen vet jag att det är farfar och farmors lägenhet. Jag känner mig hemma där, som om den är en del av mig och välkomnar mig tillbaka då jag kommer dit. Hela huset har en vänlig atmosfär. Men jag besöker också huset som en främling. Jag anar att jag kommer sent dit. Det som skulle hända här, har redan hänt för länge sedan. Nu står huset och lägenheten kvar och minns. Då jag kommer på återbesök väcks minnena till liv en stund, men inget förändras någonsin i lägenheten. På ett sätt är det som att titta på ett foto. Känslan som genomsyrar min dröm är trygghet. Men också nostalgi.

Min farfar och farmor har aldrig bott på riktigt i en sådan lägenhet, eller i ett sådant hus. Jag känner mycket väl till den lägenhet där de bodde på riktigt, eftersom jag själv växte upp i den. Det är ett 1930-talshus, och även om det är en gammaldags planlösning med serveringsgång och pigkammare så har verklighetens lägenhet inget av drömmens prakt eller mystik. Min farfar köpte den på 1960-talet men flyttade iväg eftersom hans yrke krävde det. Mina föräldrar bodde där istället och det var mitt hem fram till 13 års ålder. Då, 1985, flyttade vi därifrån, och farfar hade gått i pension så han och farmor kom tillbaka till stan och vår gamla lägenhet. Där bodde sedan mina farföräldrar och senare min pappa ända fram tills förra året. Denna högst verkliga – och högst ordinära – lägenhet på Eddagatan har jag alltså ett nära förhållande till. Det lustiga är att denna verkliga lägenhet också finns med i drömmen, på sin verkliga adress. Dröm-farfars och dröm-farmors storslagna 1800-talshus ligger i drömmen på gården bredvid. Varje gång är det likadant: jag lämnar (den verkliga) lägenheten där jag bor, och går över gården in till nästa gård. Där väntar det gamla huset (som inte finns i verkligheten) på mig. Tyst, vänligt och lite sorgset.

Så länge jag kan minnas har jag drömt samma sak, med små variationer. Ibland ska jag besöka mina farföräldrar, men jag träffar aldrig på dem. Ibland vet jag att de inte längre bor där, men vill ändå se lägenheten en sista gång. Det slutar alltid med att jag vandrar omkring i tysta rum.  Men igår när drömmen kom tillbaka, så var det något som var annorlunda. Alla möbler hade flyttats, och placerats nära dörren. Saker var nedpackade i flyttlådor som stod och väntade på att någon skulle komma och ta dem därifrån. Det var en känsla av förändring i luften, efter alla dessa år av status quo. Det är så pass anmärkningsvärt för mig att jag skriver den här texten.

Jag har ofta undrat varför den här drömmen kommer tillbaka till mig, och vad den här lägenheten står för. Om jag tänker på den känsla jag alltid har i drömmen så är det en trygg känsla, men också en smula vemodig.  Jag tycker se ett mönster att drömmen kommer till mig de perioder då jag kan slappna av och känner mig trygg i mitt verkliga liv. Drömmen blir alltså en sorts mental bekräftelse på att allt är väl.  Den känslan förstärks av att det är just min farfar jag ska besöka då jag går till lägenheten. Han var en person som i mycket hög grad stod för kärlek och trygghet medan han levde. Det är knappast en slump att det är hem till just hans (väldigt idealiserade) lägenhet jag söker mig i drömmen. Men varför ligger drömlägenheten alldeles bredvid den riktiga?. Jag tror att det är så att jag inte egentligen längtar tillbaka till vår gamla lägenhet, eller till min barndom. Det är inte vad min dröm handlar om. Snarare står fantasilägenheten för allt det positiva med att veta var man kommer ifrån, och att känna samhörighet. Den är en idealvärld som jag i sovande tillstånd skapat, och placerat alldeles bredvid en plats som i och för sig också är förknippad med mycket bra, men som trots allt har en verklig plats alla brister.

Men nu ska vi alltså flytta därifrån. Eller vad är det som kommer att hända i min dröm, egentligen? Var igår natt sista gången jag återsåg farfars gamla lägenhet, som aldrig funnits? Bor det någon annan där snart – och kommer jag i så fall att känna mig utestängd? Kommer mitt drömjag att flytta in i lägenheten? Känslan jag hade igår var inte dålig. På ett sätt kände jag en lättnad av att se flyttkartongerna. Vad mitt undermedvetna anser att de symboliserar, vet jag förstås inte. Men jag tror faktiskt att det kan bli något bra.

18 april 2012

Henrik