Som redan Micke [och tydligen Dexo, se kommentar från Micke nedan] har skrivit är boken Bögjävlar inte så mycket en bok som det är en samling enskilda artiklar av en typ som regelbundet borde publiceras i svensk gaypress. Var och en för sig är de utmärkta och skulle inte kunnat förekomma i QX och förmodligen heller inte i Kom ut som den tidningen ser ut idag. (I Sylvester eller Straight då det begav sig, kanske, men på den tiden var just de här killarna uppenbarligen inte redo än, och kanske var behovet inte heller så skriande stort av arga bitterbögar). I Zon? Möjligen, Roger?
Men ska man ”recensera” Bögjävlar bör man göra det utifrån helheten och anta att meningen har varit att summan av artiklarna i antologin tillsammans ska utgöra något mer än de enskilda delarna. Och det är nånstans där det blir lite problematiskt, dock icke alls av de anledningar som en del bögkritiker siktat in sig på, som kritiken av Pride eller hånandet av vaxade bröstkorgar. Pride ÄR ur ett kulturellt perpektiv – precis som de skriver i Bögjävlarbloggen – en mycket smalare tillställning än releasefesten för Bögjävlarboken. Konformismen är total i den mening att den glittriga mainstreamgaykulturen har total hegemoni. Att Håkan Lidbo och Andreas Tilliander får spela skivor på dansbanan i pauserna mellan schlagernumren är inte ett tecken på att Pride innehåller mångfald, snarare bekräftar det att Prideledningen inte förstått kritiken som riktas mot festivalen. Pride är som amerikanska TV-serier på 60-talet där det alltid fanns en ”samvetsneger” med, eller kanske som de är just nu då det ofta är en ”samvetsbög” med utan att status quo utmanas för fem öre. I TV-seriernas fall är det förstås den vita kulturen (samvetsnegern) och strejta kulturen (bögen) som inte utmanas. I Prides fall är det den svenska, kommersiella och antiintellektuella ”HBT”-kulturen.
På samma sätt missar bögkritikerna som tror att schlagerhatet driver Bögjävlarna helt poängen. Och kom igen, 1000 killar som alla har bar överkropp och samma typ av lågt skurna jeans dansandes till exakt likadana houselåtar vecka efter vecka (dvs internationell medelklassbögkultur) ÄR ganska corny och man måste kunna få håna det lite grann även om man själv kanske springer på såna ställen då och då (som Daniel Björk i sin text så ångestladdad skriver om).
Kritiken från böghåll av boken har helt enkelt hållit en ganska låg kvalitet.
Vad jag saknar är delar av analysen. Var är klassperspektivet, t ex? Det nämns så vitt jag kan se vid ett par ställen i förbigående, bl a för att beskriva just partaj med bar överkropp och house som ett övre medelklassfenomen. Men schlager som arbetarklasskultur – vilket det självklart är – tycks vara osynligt för de akademiska medelklassförfattarna. Det talas mycket om maktstrukturer i boken och på bloggen, men att författarna själva befinner sig över schlagerälskarna i klassmaktstrukturen går dem själva förbi. Bögjävlars utgångspunkt är nämligen elitistisk och akademisk (vilket är HELT okej med mig, men då bör man kanske diskutera just den saken). Pride- och schlagerrörelsen i Sverige är folklig på samma sätt som Stefan & Krister, Allsång på Skansen, Markoolio och Måns Zelmerlöv. Man kan beklaga att bögar genom sitt utanförskap inte blivit ”ennobled” och tillbringat sina ensamma ungdomsår med att läsa Foucault och Proust, men det gör heller inte de flesta andra olyckliga ungdomar som inte kommer från en intellektuell bakgrund. Bögjävlarna befinner sig i en socialgrupp (intellektuell medelklass) varifrån det verkar vara svårt att få syn på andra socialgrupper.
Vad jag också saknar i Bögjävlar är en klar definition av vad som egentligen kan sägas utgöra just bögkulturen. Den defintion som mest förekommer i boken är ”bögkulturen som den syns i strejt media och QX”, men skulle någon få för sig att definiera strejt kultur utifrån vad som syns i DN, SvD och (för att ta en stor strejt månadstidning) Vecko-Revyn? Det snackas också mycket om Lino i boken, och Pride – dvs ställen i Stockholm speciellt avsedda för enbart homosexuella. Men alla bögar, speciellt yngre, som föredrar att mingla på andra klubbar och därmed sätter sin tydliga prägel på dem, är inte de en del av en bögkultur också? Är inte Rufus Wainwright bögkultur likagärna som Kikki Danielsson är det? Är inte Makode lika mycket bögkultur som Lino-Bernhard? Är inte Bögjävlarna själva, i alla de former de varje månad syns i svenska medier som INTE är helt gay, bögkultur?
Vi är i själva verket väldigt många, inklusive författarna, som tröttnat på just ghettot och utvidgat våra cirklar. Vi verkar och påverkar utanför just HBT-världen, men sätter samtidigt vårt avtryck på andra bögar och även på strejta. Vi tillför något till bögidentiteten genom att göra det. Men enligt den definitionen som används i Bögjävlar har vi då samtidigt halkat utanför ”bögkulturen” och bidrar inte på något sätt till att utveckla den. Med den definitionen är bögkulturen förstås dömd att döden dö, då allt som sker utanför ghettot per definition inte får räknas med. Stackars Rufus W hade alltså varit tvungen att uppträda på Pride för att få bli bögkultur. Och Kristoffer Poppius, Sveriges bäste bögskribent, kan förstås bara drömma om att få bli en del av den kultur han så hett drömmer om.
En tredje brist i analysen är att författarna hela tiden efterlyser Bögens rätt att bara vara man utan att definiera sig utifrån att han inte är strejt, samtidigt som de resonerar utifrån Bögen som ett unikum. Var är manlighets- och mansrollsanalysen? Det snackas mycket om strejta män i boken, men paradoxalt då bara uifrån exakt samma perspektiv som man säger sig vilja komma bort ifrån. Strejta män i grupp har ungefär samma gruppdynamik som homosexuella män i grupp. Mansrollen är i gungning för alla sexuella identiteter vilket får en del män att fly in i stereotypernas sköna värld.
Man kan beklaga att bögar inte kommit längre, men att beskriva deras problem med manligheten som något unikt samtidigt som man inte ens problematiserar de strejta grabbarna (som alla vet har massa skit att ta itu med) blir helt enkelt inte… komplett.
Till sist anser jag att perspektivet är för kort. Det är väldigt mycket nu, nu, nu. Ska man prata om västerländsk kultur och identitet väljer man förmodligen inte att snacka om enbart vad som hänt i Sverige sedan år 2000. 80-talet, 70-talet och 60-talet skulle nog få vara med. Man måste nog få göra det även om man snackar bögar. Och om man tar med i beräkningen att bögar är en liten grupp med lika varierad bakgrund som alla andra, kan man nog räkna med att en Bengt Martin, Jonas Gardell eller för den delen Tomas Hemstad och Petter Wallenberg, bara kommer fram ibland.
Med allt detta sagt: Bögjävlar har många poänger, och flera av artiklarna når fram till kärnan eller kärnorna i vad som är skevt i bögars självbild och kollektiva beteende idag, 2007. Roger Wilsons artikel är lysande och jag önskar att den skulle kunna funka som en väckarklocka för de bögar som tror att vår historia inte betyder något. Daniel Björk skriver sin förmodligen bästa text någonsin (som jag har läst) eftersom han lämnar ut sig själv och sin ångest inför sitt eget förminskande av det egna jaget – och samtidigt sätter fingret på vad som saknas i Bögjävlar. Gaska upp er grabbar, så länge ni finns är loppet inte kört. Och ni är också bögkultur. Precis som Dexo, och Åsiktstorped och tusen andra icke infantiliserade killar.
Henrik Tornberg 
Liknelsen med samvetsnegern är BRILJANT. Att jag inte tänkt på den tidigare!
Sen ska jag poängtera att det är Dexo som skrev det om texterna först, jag bara sammanfattade kärnan i det han sagt.
I övrigt håller jag i stort med din analys.
Jag är glad att du börjat blogga lite mer frekvent!
bra att någon upptäckt hur illa bögjävlarna luktar av klassförakt – med tanke på att inte bara bögar utan även alla andra är insvepta i en liberal dimma är det mer än en kan förvänta sig.
ingvarsson har skrivit i kom ut och där varit parodiskt tydlig i sitt klassförakt då han angripit pride och i stället berättat hur mycket finare han är som hoppar runt mellan paris, sao paulo och andra metropoler. vad hans metropolhoppande kostar är en intressant fråga – men redaktionen i kom ut tyckte inte det utan ville inte störa prinsessan-på-ärten-ingvarsson med sådana elaka frågor.
de 5 vita bögborgarna representerar en nyliberal kritik utan vare sig klassanalys eller historicerande perspektiv. deras heteronormativitet är inget annat än den klassiska urscenen – deras föräldrars knullande. skulle de orka lyfta blicken kanske de kunde bli intressanta.
Jan, nu råkar jag veta att flera av bögjävlarna inte är liberaler (i ordets politiksa bemärkelse) utan frihetlig vänster. Däremot är jag själv liberal (dock ej ”nyliberal”). Att man är liberal behöver inte alls betyda att man saknar klassperspektivet. Ville bara påpeka det..
I övrigt respekterar jag förstås dina åsikter.
Henrik
för mig är liberalism mer än bara en partipolitisk beteckning utan snarare en ideologi.
jag har läst vad tomas skrivit i arbetaren som en del i reklamkampanjen för ”bögjävlar” (på tal om den kommersialisering som han och övriga vänt sig mot). klassperspektivet är där lika frånvarande som vanligt.
i mina ögon är det du skriver till skillnad från bögborgarnas radikala (och radikalismen är en liberalism) kritk inte genomdränkt av liberalt skitsnack. jag bedömer inte folk utifrån vad de betecknar sig som utan utifrån ved de producerar.
Visst är liberalism en ideologi, men ibland använder man ju det även i betydelsen ”någon som är vidsynt i största allmänhet” och det menade jag inte just i det här fallet.
Håller verkligen med om att man bör bedöma någon utifrån hans handlingar och ord snarare än vad han sätter för etikett på sig själv
Hej postmoderna jungfru!
Jag är intresserad av på vilket sätt du tycker att mitt och de andra bögjävlarnas klassförakt tar sig uttryck. Vi har inte tagit upp så mycket klassaspekter i boken. Vi tycker att den svenska bögkulturen är så pass blandad att klassaspekten i schlagerkonsumtion inte är den viktigaste ingången. Men självklart vill vi ta en sådan diskussion.
Okunniga fördomar mot min egen person är bara trista. Jag är bildad medelklass i bemärkelsen att jag har läst sju år på universitet, arbetat som lektor i medieteori i fem år och arbetar som skönlitterär översättare. Inkomstmässigt tjänar jag ungefär som en undersköterska. Jag finansierar mitt flackande mellan Stockholm, Warszawa och Berlin med svångrem och att jag aldrig köpt eller ägt något som kan kallas en kapitalvara förutom min laptop. (PS – Jag har aldrig haft råd att resa till Sydamerika, fast jag hemskt gärna vill)
Däremot är jag elitist i samma bemärkelse som Petter (som hankar sig fram vid hungerns rand på små konst- och musikprojekt), dvs jag tror att man alltid kan bli bättre, lära sig mer, ställa högre krav, utbilda sig och sträva uppåt. Hela mitt liv är en investering i kunskap och kultur som jag sen omsätter i översättningar och andra kulturprojekt som jag oftast gör utan ersättning.
Av oss fem bögjävlar har bara en Tomas en media-medelklass-bakgrund från Ekerö, Petter kommer från Farsta Strand, Jag växte upp i Fisksätra och Vällingby och gick Tensta gymnasium, Roger kommer från en bondgård utanför Landskrona och Daniel är uppväxt i Borås…
Så berätta mer om vad din kritik går ut på förutom okunniga antaganden om oss som personer. Jag är nyfiken.
PS
Jag har – som Daniel tar upp någonstans i bloggosfären – ofta anlagt ett klassperspektiv på just Lino.
Henrik, din analys stämmer i mycket. Klart att det här är lite av en antologi som sammanfattar olika områden. Förhoppningsvis drar den åt ett liknande håll och bygger på snarlika analyser. Det är inte en människas svar på hur bögvärlden ska bli bättre. Det är inte ens ett manifest. Det är fem samordnade försök att höja nivån på vårt samtal om den svenska bögkulturen ett snäpp. Varken mer eller mindre.
fast det blir en mer komiskt effekt när någon betecknar sig som frihetlig vänster och sedan rapar upp ren och skär nyliberalism.
tomas ger uttryck för en extrem identitetspolitik (”vi är bögar”) som inte kopplar uppkomsten av identiteten med kapitalismen (i vilken ”heteronormativiteten” ingår). så de poänger som han och hans bögborgarvänner har dränks i den ideologiska undanmanövern.
bögjävlar är en del i den institutionaliserade subversionen vars uppgift är att se till att all kritik riktas åt fel håll. så i funktion så finns det ingen skillnad mellan dem och högerextremismen som söndrar genom att omvandla klasskamp till en raskamp.
Jan, jag begriper inte riktigt din poäng faktiskt. Tro mig, jag försöker. Vad exakt är kopplingen mellan högerextermism och bögjävlarna? Agendan? Vilken agenda? Metoden? För att uppnå vad?
Mycket möjligt att dina tankegångar är solklara men dina inlägg är det inte. Förtydliga…
Stefan! Ni har helt klart höjt nivån redan. Diskussionen/erna är fantastisk. Frågan är om det sagts så mycket av värde om bögerier offentligt på så kort tid, någonsin i världshistorien?
Inför den tanken krälar jag i stoftet inför er storslagenhet. Även om jag inte håller med om allt ni skriver. Och hade ni presterat en perfekt analys i akademisk anda hade förmodligen inte så många orkat bry sig. Just luckorna kan ju vara sporren som får folk att själva börja tänka.
bögjävlar-stefan; klass omvandlad till en identitetsfråga – alltså en fråga om den enskildas ursprung – är en del i den liberala ideologin.
å andra sidan så begränsas borgarskapet till en ekonomisk kategori; men klasskillnad handlar även om bl a smak. tomas förknippar schlagern med ”artistprodukter som tidigare försörjt sig på musikaler på finlandsfärjor och torgdagar i småstäder”. vilka är det som åker och roar sig (billigt) på finlandsfärjor?
men det som ni saknar – och som henrik påtalar att ni saknar – är någon som helst form av klassanalys. heterosexualiteten är i form av kärnfamiljen helt central för borgarskapets reproduktion – och då alltså inte i biologisk mening.
de ”framgångar” som det som kallas hbt nått under senare år handlar om en förändring i kapitalismen och av reproduktionen av dess sociala struktur. att trivialisera det till ett personligt pr-trick blir lite fattigt.
henrik; vad det handlar om i båda fallen är att dölja klasskonflikten.
den hbt-politik som förs handlar om att gynna dem som har pengar t ex att köpa sig barn. det bör och ska kritiseras.
men den kritik som hörs inte bara av bögborgarna utan även av andra inom etablissemanget (som andy candy) riktar sig inte mot dem som vinner på detta utan endast de alienerade jävlar som inte har något att vinna (bara kan glädjas över symboliska framgångar).
vad det handlar om är alltså en skenkonflikt som först visar på konflikten för att i nästa drag dölja den. även om ” vi är bögar” så räcker inte det utan den enheten måste brytas ned i delar som inte alls harmonierar.
men nu måste jag till jobbet.
”När rosa pengar-begreppet började lanseras i Sverige lyckades högerkrafterna inom homovärlden övertyga såväl bögar som strejta annonsörer att makten låg i konsumtionen. Och ganska snart var det konsumtionen mer än något annat som förenade oss.”
”Vi slutade rösta vänster så fort våra grundläggande rättigheter var etablerade. När vi vunnit vårt människovärde försvann solidariteten. Vi vill ju också ha del av högerns utlovade kakor. Och med våra rosa pengar i plånboken skiter vi högaktningsfullt i underklass, invandrare och andra förlorare.”
– Från Arbetaren-artikeln
Önskar att jag kunde bemöta Jan på ett vettigt sätt men jag förstår faktiskt inte vad han menar. Är vi endast produkter av vår klass? Innebär det att en rik kurd aldrig stöter på rasism, en framgångsrik kvinna står utanför patriarkatet och att en bögg som ogillar schlager slipper homofobi? Jag undrar alltså. För jag förstår inte på vilket sätt det är extremt att definiera sig som bög. Jag tror att det rätt många pusselbitar som utgör en identitet. Arbetaren-artikeln handlade främst om en av dem.
Den sexuella.
Hur steget till oss som högerextremister ser ut vågar jag inte ens tänka på. Jag tycker däremot att kritiken om utelämnandet av klassperspektivet är berättigat. Kanske kommer det av just att vi står på olika ställen politiskt och ville fokusera på andra faktorer. Men det är definitivt en tankeställare till nästa gång.
Men på vilket sätt står schlagerkulturen bortom all kritik då den omfamnas av (delar av) arbetarklassen? Är all kultur som är folklig per automatik mer värd? Dessutom är det lite av en konstruktion. Det finns hur många över- och medelklassbögar (och strejta) som helst som vurmar för schlager.
Henrik du ar alltid fab, och det vet du att jag tycker! Jag tycker det ar skitkul att nivån højs och att det blir debatt! Vad galler klassfrågan kan jag bara saga till den otroligt piffigt arga kommentatøren: Kom och møt mig i Farsta Strand så gør vi upp! Haha..
Big Love, P
Vierge, dina argument liknar den kritik som framförs av diverse gammelkommunister mot Arena och Karolina Ramqvist i en liknande bloggosfär-debatt på andra hemsidor nära er.
Jag förstår argumenten och har hört dem förr – men håller inte med. Det känns bara som att förflyttas till det politiska friluftsmuséet Göteborg. Klassaspekten är inte den enskilt viktigaste för att förstå konsumtion av kultur inom en så klassöverskridande grupp som unga bögar och etnicitet, klass, sexualitet och kön är jämbördiga emancipationsprojekt där inget perspektiv står över det andra.
Tomas, ordet du letar efter är troligen intersektionalitet. Dvs vi befinner oss som människor i skärningspunkten mellan många olika maktstrukturer: klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, etc etc. Ingen kan definireras endast utifrån en maktstruktur, som klass. Eller för den skulle sexualitet.
Ett bra exempel är t ex frågan vem som är mest ”diskriminerad”, en manlig invandrare eller en kvinnlig överklasskvinna?
Därför köper jag inte Jans resonemang om klass i det här fallet. Det var heller inte min poäng med min text. Klassperspektivet var ett som saknas i boken just eftersom (jag anser) flera gaykulturyttringar ni som författare tar upp (enligt mig) är klassrelaterade. Därmed anser jag inte att man MÅSTE ta upp alla maktstrukturer varje gång man diskuterar en.
puss
Petter: Farsta Strand? Går det bussar dit? Hälsar Henrik i Bromma
Jag tycker som jag har gjort sedan den här diskussionen drog igång. Kör hårt – utmana bögnormer och bögkultur för de som tycker det är intressant. Men var kommer Pride-hatet ifrån som verkar ligga så nära till hands?
Ta Pride-programmet och pussla ihop din egen Pridevecka. Alla behöver inte gå på schlagerkvällen. Det går utmärkt att fira Pride genom att dansa till klezmer på Pride House på måndagen, lyssna på föredrag om sado-masochism på tisdagen, spela innebandy i regnbågsturneringen på onsdagen, kolla in en queervisning av en vikingautställning på torsdagen, spela dildokubb och köpa sexleksaker i parken på fredagen, supa i en park på lördagen och sen kolla in Åsa Jinder på söndagen, för att provocera lite.
Skyll inte på Pride som förening om ni inte kan hitta på ett kreativt sätt att underhålla er under Prideveckan. Eller – engagera er i Pride och kom på bättre programpunkter.
Skrattar lite Anders, eftersom ingen enda punkt av det du räknar upp är något för mig. Det enda förra året som jag tyckte var det minsta intressant var debatten om varför man inte kan starta affärsverksamhet för flator (eftersom de inte vill betala) samt Ströms spelning i prideparken. Den första punkten blev jag för deprimerad av att tänka på för att gå, den andra var jag själv med på ett hörn och ordnade. Tyvärr fick Ström sin spelning i pausen under schlagerkvällen, vilket kanske var tidernas felbokning från Pride.
I själva verket VILL jag inte bli underhållen under Pride. Jag har inte bettt om att få bli underhållen. Jag vill bli stimulerad som människa! Det blir man varken av dildokubb eller Åsa Jinder..
Henrik – journalist, inte pridefunktionär. Dvs jag hinner inte både ordna pride och skriva om pride.
Jag säger Amen på allt Henrik har sagt och begränsar mig till att invända mot ”pride-hat”. Ingen av oss känner ”pride-hat” – snarare ”pride-frustration” och den blir inte mindre av att jag läser dessa försvarsinlägg som så tydligt missar målet. Vi kommer att göra tre framträdanden under Pride, ett på Pride House som leds av Anna-Maria Sörberg och två i boktältet. Utöver det ordnar vi en fest på Debaser Slussen på tisdagen. Sen är det Slick lördagen innan så jag kommer nog vara nöjd och glad men inte pga av någon av punkterna i programmet.
OK… en eller två av punkterna i Pride House låter lite kul.
Just där, i de senaste kommentarerna från Henrik och Stefan tyckte jag nog att elitismen blev något störande eftersom den tangerar förakt för andras folkliga förlustelser, vilket väl var en punkt som Henrik själv egentligen tog upp i denna artikel. Som jag själv tycker var ett starkt inlägg. Den väcker intressanta frågor. Men att Henrik bara kunde hitta två punkter som intresserade honom det minsta på hela förra årets Pride tycker jag är en smula märkligt faktiskt och jag begriper inte riktigt den stolthet som tycks dölja sig bakom ett sådant uttalande. Mitt starkaste minne var den presentation av en forskningsrapport om manliga sexsäljare på nätet som Hans Knutagård och Niklas Eriksson gav i ett Pridetält. Den vänder upp och ned på hela den feministiska retorik som finns runt sex. Inte en siffra stämmer med bögvärlden! Vilket har med den manliga sexualiteten att göra och den värld som uppstår när män har sex med män. Fast jag tycker nog att Bögjävlarna undviker frågor, där det kan bränna till i relation till mainstreamdebatten inom t.ex. feminismen, som snarare ses som en allierad kraft. Hoppas återkomma med någon egen mer systematisk betraktelse runt Bögjävlar.
Oscar, jag är inte ”stolt” över att jag inte längre roas av Pride, långt ifrån. Jag tycker att det är väldigt trist. Men du får ju faktiskt tro mig när jag säger att en person som jag inte finner Pride relevant för mig.
Vidare tycker jag man måste skilja på ett förakt för de som besöker och roas av Pride (jag tycker inte man ska förakta folk som hittat nåt det tycker är kul) och retsam kritik av arrangörerna (vilket min kommentar ovan är ett exempel på). Det är väl jättebra att ett antal tusen homo- bi- och transpersoner har kul i Parken varje sommar. Men därmed inte sagt att det är en festival för mig.
Anders efterlyste nya idéer. Okej här kommer en: Lägg ner Pride park. Ha ett festivalområde i 1-2 dagar mitt i stan, förslagsvis Kungsträdgården. Se till så att det inte kostar skjortan att gå in och satsa på sponsorer. Satsa mer på bra kultur och sluta försöka ”underhålla” alla hela tiden. Skippa schlagern, tingeltanglet, tivolihjulen. Skapa en riktig filmfestival. Det blir en mindre men bättre festival. Varsågod.
tomas; rasism hör i allra högsta grad i hop med klass – en resa med tunnelbanan från min hemort hässelby gård till ängbyplan blir inte bara en klassresa utan även en resa från mångfald till ett reservat för vita. antalet rika kurder i sverige är knappast så stort och klass inte kan reduceras till en fråga om enbart ekonomi är frågan hur många av de rika kurderna tillhör det svenska borgerskapet?
kön är den politiska kategori som grundar samhället som heterosexuellt; och heterosexualiteten är lösningen på det lilla problem som kapitalisterna till skillnad från kapitalismen: att de är dödliga. så jag ser varken kön eller sexualitet som oberoende av kapitalisternas liberala klassideologi.
vad gäller kulturella uttryck så finns det naturligtvis ingen värdeskillnad mellan Carola och Andy Warhol – annat än som social distinktion; man är finare om jag ägnar sin tid till Andy än om man ägnar sin tid till Carola.
annars håller jag med mycket av din kritik – men människor som jobbar typ 40 timmar i veckan med ett skitjobb kanske i skift och därmed inte så sällan natt har inte så mycket energi kvar att det räcker till att vara ”kreativ”. att då lyssna på Carola eller Elissa eller något annat kommersiellt ser jag inte som problemet.
men jag borde kanske hålla käften och sätta på Carola.
bögjävlar petter; varför kommer inte du till hässelby gård och möter mina pitbullar istället? lite kreativa sociala kontakter är bara nyttigt för dem.
bögjävlar-stefan; gammelkommunist? visst vet jag att jag för länge sedan är pensionerad från rätten att uttala mig inom bögdiskursen men kommunist? ja kanske – lite.
förresten handlar bögjävlar endast om ”unga bögar” – mer precist vilken ålderskategori? om ni nu är ageister så var vänliga och tala om det så att en medelåldersbög slipper bli upprörd. istället så kan jag gå och begrava mig.
är det förresten det ni saknar i den avsomnade bögkulturen – det extrema åldersfixeringen? den lever i alla fall kan jag försäkra dig om: ett av de bästa exemplen var när hbt-konstruktionen togs upp i kom ut och de tillät några åldringar som var med innan hbt blev till uttala sig. dessa åldringar var nästan 30 år!!!
och kommunister får inte heller uttala sig – det tyckte inte heller mccarthy som förövrigt inte heller ansåg att bögar skulle få uttala sig. men när höger blivit vänster….. där har ni faktiskt en ooäng med att bög- och kommunisthatare numera kallar sig vänster.
henrik; jag menar inte att klass är det enda förtrycket. men jag börjar bli trött på att det är det enda som inte tas upp annat än i formler som i fråga om intersektionalitet; det nämns men de variabler som tas upp är sedan i första hand kön och ras/etnicitet.
elitism och vänster får mig dessutom att må extra illa då den vanligen tillhör en kulturelit tryggt bosatt i sina elfenbenstorn välstädade av svarta pigor. och sedan finns det wannabes – och i de fallen är ett fadermord det bästa sättet att vinna uppmärksamhet.
sedan är klass mer än ett marxistiskt begrepp – delphy är väl den som mest uttalat använt det i en feministisk betydelse.
förövrigt håller jag med om att kopplingen till högerextremism är långsökt – men ibland får man gå långt för att finna.
Jan: Jag ska kanske inte tala för Bögjävlarna men tycker mig se att problemen de pekar på i sin bok med självutplånande bögar är större i en yngre generation. Äldre bögar är ofta tryggare och medvetnare i sin bögighet (även om det förstås finns undantag åt alla håll).
Sen är det inget fel på att prata marxism, åtminstone kan man använda den för att förstå hur andra tänker. Men postmodernister brukar väl ofta ha kommit längre än BARA till marxismen, eller?
henrik; jag är varken postmodernist eller marxist så jag har inte ännu kommit så långt – jag betecknar mig som schízomaterialistik uranist efter mina hjältinnor guy hocquenghem, monique wittig och karl-heinrich ulrichs. jag är teoretiskt analfixerad, min materialism är radikalfeministisk och jag är ännu-inte-homosexuell.
varför skulle vi äldre bögar vara tryggare – nu finns internet som en kontaktmöjlighet och trots allt så är det ett öppnare klimat (naturligtvis så länge en är ”normal” och inte ”rabiat” bög som jag enligt human-etiska förbundet är)? ett sjukt samhälle producerar sjuka individer – ett friskt psyke är det främsta beviset på dårskap.
bögkulturen skapades en gång som en nödvändighet och de mest bofasta definierades både utifrån sin klasstillhörighet och sin inversion (butchar och queens). ester newton visar i mother camp hur klassbestämd bögkulturen var med camp på toppen och inversionen i botten – det ironiska spelet kunde roa heterokapitalisterna som ett slags hovbögeri.
i småstäder fanns naturligtvis ingen bögkultur (möjligtvis en bögknackarkultur) så enda vägen till en någorlunda trygg ”öppenhet” var flykt. ett sånt samhälle är inget att längta tillbaka till.
å andra sidan så beror framgångarna för hbt:arna inte på någon ny snällare heterosexmaffia. istället så har kapitalismen förändrats och sexualitetsmönstet med den.
sedan är förståelse en grundläggande maktteknik – och visst det är lite svårt att klara sig utan den. men så länge jag endast får ont i huvvet när jag försöker förstå mig känns det ganska bra. någonstans har jag en gravt anarkistisk läggning (kopplingen mellan delar av den tidiga bögrörelsen i tyskland och radikalanarkisten max stirner är en av mina mest omhuldade myter).
”Skrattar lite Anders, eftersom ingen enda punkt av det du räknar upp är något för mig.”
Det var inte heller meningen att pricka in punkter just för dig. Har ingen aning om vad du är inne på. Jag försökte bara förklara att Pride har ett differentierat program som man kan snitsla sig igenom efter intresse och smak.
”Se till så att det inte kostar skjortan att gå in”
Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter att Hultsfred (3 dagar) kostar 1695 och Way Out West (2 dagar) 1195 men Pride ”kostar skjortan” när vi tar 550 för vuxna och 350 för unga och pensionärer för en veckolång festival?
”Satsa mer på bra kultur”
Du är välkommen på kulturläsningen av Prideprogrammet på torsdag, maila anna.soderstrom@stockholmpride.org för mer info.
Anders! Du har en situation som ser ut så här: ett antal, ingen vet förstås hur många, hyfsat intelligenta och i gayvärlden väl etablerade personer av båda kön kommer år efter år med kritik mot Pride som arrangemang. Jag är en av dessa och kan ju bara tala för mig själv men det jag säger och andra säger brukar vara nåt i den här stilen:
– Pride är mainstream till den totala utslätningens gräns
– Det är svårt att hitta något som intresserar i programmet, i synnerhet Prideparken lockar inte alls. Prideparken är ärligt talat ganska töntig och inget man gärna visar upp för utländska besökare.
– Pride är inte prisvärt vad gäller biljettpriset (vilket har att göra med det utbud ni tar in i parken)
– Pride satsar för mycket på underhållning och för lite på kultur och debatt
Situationen är också den att jag, och jag vet andra med mig, tjatar om det här för att vi gärna skulle vilja se en bättre Pridefestival i Stockholm, en festival som jag/vi känner oss inkluderade i.
Sån är situationen. Det är upp till er på Pride att förhålla er till våra åsikter. Ni kan bestämma er för att vi bara är bitterfittor som ändå aldrig skulle bli nöjda och därför ignorera oss. Ni kan anta att vi bara inte läst programmet tillräckligt noga och att vi egentligen skulle gilla pride om vi bara visste mer (din linje just nu). Eller också kan ni som första pridestyrelse sätta er ner och fundera på om det faktiskt ligger nåt i den här kritiken (som nu är inne på sitt nionde år). Men hittills, efter nio år av samma tjat, har jag bara mötts av de två första varianterna: blivit betraktad som bitterfitta eller oupplyst.
Vad gäller priset för att gå in är det förstås en fråga om prisvärdhet snarare än 300, 400 eller 500 kr (för mig i alla fall). Jag betalar gladeligen för att gå in om jag får något för pengarna.
Jag uppmuntrar inte till någon bojkott av Pride och kan mycket väl tänka mig att vissa tycker Pride är jätteskoj. Men jag tycker inte det. Och det gör mig ledsen.