Bisarra annonssammanhang på internet

Kommer ni ihåg den gången då Göran Persson blev sur för att en tidning hade en stor bild av honom på ena sidan av ett uppslag och en annons för grädde på andra sidan? Annonsen hade som rubrik DRYG, SMÅFET OCH KORKAD. Kopplingen man gjorde mellan Göran och rubriken var helt oavsiktlig (sas det!) och visar på något som alla tidningsmakare och annonsörer vetat om i många år: kontexten avgör om en annons gör sig på en viss placering eller inte. Inget glossy tjejmagasin med självaktning skulle drömma om att ta in en annons för BH bredvid en artikel om bröstcancer, t ex. En annons för resor till snorkelsemestrer i Thailand var förmodligen omöjlig att publicera bredvid ett reportage i DN om tsunamikatastrofen. Men på internet är det här inte lika lätt att ha koll på, då annonser växlar hela tiden och ytorna hela tiden förändras i förhållande till varandra – ett två år gammalt reportage kan hamna i en helt ny annonskontext efter en omgöring av en site, t ex.

Sökords- och nyckelordsannonsering leder ofelbart till komiska eller jobbiga sammanhang. Sån annonsering bygger på antagandet att alla förekomster av ett ord är positiva. Söker du på ”Jag hatar Volvo” eller ”Jag älskar Volvo” får du fortfarande upp reklam för Volvo. Det här är lätt att glömma, och kan leda till konstiga trovärdighetsproblem om nyckelorden kopplas till redaktionell text.

Se t ex skärmdump från en DN-artikel om hur ungdomar skuldsätter sig och hamnar hos Kronofogden eftersom det är för lätt att låna. Vi ser slutet av artikeln – och sen kommer annonserna som baseras på artikeltexten:

Som ni kan se kombineras en redaktionell text om risken med snabba lån med annonser för både snabba lån och inkasso.  Frågan är om annonsören är så nöjd? Och DN är inte ensamma om det här smått aningslösa förhållandet mellan annons och text på nätet. Vilket torde vara något som annonsörer så småningom torde reagera på.

Ibland blir det i och för sig bara roligt. Som igår när Scientologerna köpt massor av annonsplats på Youtube och deras gröna annons dök upp på ALLA sidor med de mest bisarra krockar man kan tänka sig som följd. Som nedanstående fjollinstruktion för hur man fixar håret, t ex. Det är humor det!

Gnälliga, snälla typer (Eller: vad trodde ni skulle hända?)

Vi är mitt inne i en backlash, det har ni märkt va? Majoritetens backlash mot den krävande minoriteten. Maciej Zarembas lustmord på ”kränktkulturen” i förra veckan blev startskottet till ett som vi inte sett slutet på än. Marie Söderqvist hakade förstås på omedelbart, liksom DNs ledarsida idag igen, och självklart också Världen idag.

Plötsligt ställer sig alltså den moraliska majoriteten upp som en (medelålders, vit) man och gnäller:

– Varför är så känsliga nuförtiden? Är det inte invandrare så är det bögar, militanta queeraktivister, feminister och andra särintressen. Och de har mage att anklaga oss för kränkningar, vi som aldrig ville kränka nån, nej i själva verket finns det inga mer fördomfria än vi – men lite får ni väl tåla, och…

Så där håller det på. Och man kan inte låta bli att tänka i sitt stilla sinne att vad var det egentligen ni trodde skulle hända? Alla ni fördomsfria, vidsynta, öppensinnade och kloka majoritetsmänniskor som är för jämlikhet och emot diskriminering – vem fanken trodde ni att jämlikhet och frihet från diskriminering innebär? Jo, att den majoritet som hittills haft det självklara tolkningsföreträdet till verkligheten får ge upp det privilegiet. Och det innefattar även er, ni snälla och fördomsfria. Trodde ni att bara elaka och fördomsfulla skulle behöva ändra på sig? Vakna upp och lukta på kaffet, mina vänner. Vi är väldigt många som utgör minoriteter i The Age of The Long Tail. Och vi är här för att stanna.

Och jag som bög tänker definitivt inte sitta och hålla käften och le, om en universitetslärare säger kläcker ur sig fyndigheter som att ”Om det bor en homosexuell i var och en av oss, så bor det också en pedofil i var och en av oss.” Det är just precis sån rappakalja som jämlikhet och frihet från diskriminering ger mig rätten att slippa höra. Får jag ändå höra det kommer jag att säga ifrån. Högt och på ett störande sätt.

Kära vidsynta, liberala heteromänniska, hur tänkte du att den jämlika framtiden skulle bli? Så här blev den. Du kan inte längre säga vilket trams som helst om andra utan att bli emotsagd. Vänj dig vid det,  du snälla men lite gnälliga medmänniska.

Inte kränkt, men förbannad

Jaha. Då kom så sista delen av Maciej Zarembas serie artiklar om en förmodad svensk kränkt-kultur. Inte blev jag klokare genom att läsa de sista 19 000 tecknen. Inte heller kränkt. Snarare förbannad då DN tycks förutsätta att deras läsare går på vad som helst. För istället för att reda ut begreppen, ber en apologetisk Zaremba halvt om halvt om ursäkt och skriver så här:

Kanske börjar den tålmodiga läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via queer-teorier och kränkthetens dynamik för att komma till mitt ärende. Som var den mest traumatiserande anmälan för diskriminering som Lärarhögskolan råkat ut för. (En vecka senare antecknar studie­rektorn: ”Det verkar omöjligt att finna någon som kan och vågar gå in i den aktuella studentgruppen. Alla är osäkra på vad som hänt och är rädda för att själva bli anmälda.”)

Sen följer en tendentiös, raljerande och nedlåtande skildring av hur ett par elever upplevt det som deras lärare sa i en diskussion. Zaremba skriver underhållande, kvickt och fullt av dubbeltydigheter och retsamheter mot dem han tycker är löjliga. Och i den här artikeln är det uppenbarligen gnälliga queermänniskor som Zaremba anser är löjliga, överkänsliga och fräcka nog att berätta vad de känner då en lärare bl a säger ”bor det en homosexuell inom oss alla bor det också en pedofil inom oss alla”. Sen skriver den prisbelönte journalisten:

Jag har försökt skildra något mycket komplicerat så jag vill gärna bli rätt förstådd. Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt. Det kommer alltid att finnas fundamentalister, som hoppas att ordningsmakten skall påtvinga oss deras världsbild. Inte kommer vi heller att slippa människor som spelar på vår enastående beredskap att känna skuld.

Om Zaremba gärna ville att sanningen skulle komma fram hade han förmodligen varit mindre diffus och mer rakt på sak. Men en sak har han rätt i, att vissa vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.

Zaremba är helt uppenbart en av dem och utnyttjar den insikten för allt vad tygeln håller. Men det är han förstås inte modig nog att erkänna utan lindar in det i det rent barocka påståendet att han försökt skildra något komplicerat så gott han kunnat. Skildra, schmidlra – det är helt enkelt dålig journalistik det här. Och ytterligare en liten spik i DNs kista.

Aftonbladet kultur tycker för övrigt samma sak som jag, men har dessutom kollat närmare på hur många anmälningar som faktiskt kommit in på Lärarhögskolan. Artikeln är rena lustmordet på Zarembas DN-serie. Heja Aftonbladet kultur! (Och det är inte varje dag jag har lust att utropa det.)

Det här skrev jag häromdagen om de två första artiklarna

Ordrikt men dunkelt om kränkningar

DN Kultur gör en stor sak av att Maciej Zaremba har vunnit Stora journalistpriset som årets berättare, 2006. Undrar just om man borde trycka så hårt på den saken. Zarembas nya artikelserie, som inleddes med Först kränkt vinner igår och fortsatte med Tyst i klassen idag, är nämligen inte särskilt bra berättad. Tvärtom. Om det dunkelt sagda verkligen är det dunkelt tänkta kan Zaremba inte ha tänkt så särskilt mycket innan han lät fingrarna dansa över tangentbordet och ordbajsade ur sig 29 890 tecken (med blanksteg). Det är synd.

Ämnesvalet är nämligen klockrent. På Lärarhögskolan i Stockholm har en kränkt-kultur växt fram där elever med hjälp av kåren och gaystudenter anmäler lärare och skolan hejvilt. Känslan av att vara kränkt är det enda bevis som behövs – och en lärare som anmärker på en invandrad elevs svenska kan bli stämplad som rasist. Vilket fantastiskt stoff för en artikelserie som avslöjar, klarlägger och fördjupar kunskaperna.

Tyvärr lyckas inte Zaremba med det. Efter två långa och pratiga artiklar på sammanlagt 4748 ord har läsaren inte kommit särskilt många steg på väg mot djupare förståelse än du fick genom att läsa föregående stycke i det här blogginlägget. Zaremba flyger som en fjäril mellan vinklingar, fall och fingerade namn – och uppehåller sig inte tillräckligt länge vid någonting. Fördjupning får stå tillbaka för klatschiga oneliners från de inblandade och raljerande förnumstigheter från artikelförfattaren.

Att något pågår på Lärarhögskolan tycks stå klart. Men exakt vad målas upp med bredast tänkbara penseldrag där ordet ”kränkt” är det enda som blir riktigt tydligt – resten är känslor och insinuationer. Vi får alltså inte veta hur man (om man) kan skilja äkta kränkningar från inbillade eller om det finns fall där lärare verkligen betett sig rastistikt eller homofobt.

Och vad värre är för artikelserien: Om det nu faktiskt är en trend att vid minsta lilla oförrätt anmäla Lärarhögskolan för kränkningar får vi definitivt inte veta vad det beror på genom att läsa DN. Man kan ju tänka sig att det beror på att lagen är felformulerad, eller på att den tolkas felaktigt och därför har lett till en praxis som är orimlig. Man skulle också kunna tänka sig att en svag och feg rektor/institutionsledning lägger sig platt för vissa krafter – vilka det nu skulle kunna vara. Ytterligare en annan förklaring skulle kunna vara att de som kommer in på Lärarhögskolan är lite knepiga och kanske redan en smula rätthaveristiska från början – eller så är det en kultur som uppkommit i gruppen, dvs ett mem.

Men inget av detta får vi veta genom att läsa DN. Hoppet är dock det sista som lämnar mig. Imorgon är det dags för sista delen i serien. Förhoppningsvis kommer då Zaremba att på ca 15 000 tecken (inkl mellanslag) ge svaren på alla frågorna. Det återstår att se.

PS.
Borde man inte kunna kräva av Kulturdelen på landets största morgontidning att dess skribenter vet åtminstone något grundläggande om vad queerteori innebär? Nu verkar Maciej Zaremba grunda sin uppfattning om queer på vad lärare säger att elever säger, elever som i sin tur gjort sin tolkning. Rena rama viskleken.

Subtilt på DN På stan

Det här säger väl mer om mig än om Dagens Nyheter men i På stan igår hade Isobel ett reportage om Stockholms bagerier. Först uppslaget visar jag nedan. Det är alltså rubriken BAKTANKAR och på motstående sida en man som tar på sig tunna gummihandskar.

Det tycker jag är roligt, är jag sjuk då? Skadad av amerikanska filmer med body cavity searches kanske. Eller så har jag varit för mycket i Berlin