Letterman + Robyn = sant

Hon är bara så otroligt bra.

Och nallarna är söta. “I guess I’m old-fashioned, but I love to see a bear in a coat and a tie. Goodnight everybody!”

I sommar ska jag själv sitta i publiken hos gubben. Ser fram emot det något oerhört.

Appropå Hillary

Ja ni, nu börjar även hennes mest trogna amerikanska journalistvänner öppet, och resignerat, medge att Clinton förmodligen kämpar i ett krig som inte kan vinnas. Får mig att tänka på hur Walter Cronkite, “USA:s mest trovärdiga man”, i sin TV-sända betraktelse var den som fick gemene man i USA att till sist inse att Vietnamkriget inte gick att vinna. Varpå president Johnson sa “If I’ve lost Cronkite, I’ve lost middle America.”
Tyvärr tyvärr tyvärr kommer nog Hillary inom kort att hamna i samma sits som president Johnson gjorde 1968. Då den där Någon, som är så viktig för opinionen, tar bladet från munnen och förklarar kampen för avslutad.

WALTER CRONKITE’S “WE ARE MIRED IN STALEMATE” BROADCAST, FEBRUARY 27, 1968

Tonight, back in more familiar surroundings in New York, we’d like to sum up our findings in Vietnam, an analysis that must be speculative, personal, subjective. Who won and who lost in the great Tet offensive against the cities? I’m not sure. The Vietcong did not win by a knockout, but neither did we. The referees of history may make it a draw. Another standoff may be coming in the big battles expected south of the Demilitarized Zone. Khesanh could well fall, with a terrible loss in American lives, prestige and morale, and this is a tragedy of our stubbornness there; but the bastion no longer is a key to the rest of the northern regions, and it is doubtful that the American forces can be defeated across the breadth of the DMZ with any substantial loss of ground. Another standoff. On the political front, past performance gives no confidence that the Vietnamese government can cope with its problems, now compounded by the attack on the cities. It may not fall, it may hold on, but it probably won’t show the dynamic qualities demanded of this young nation. Another standoff.

We have been too often disappointed by the optimism of the American leaders, both in Vietnam and Washington, to have faith any longer in the silver linings they find in the darkest clouds. They may be right, that Hanoi’s winter-spring offensive has been forced by the Communist realization that they could not win the longer war of attrition, and that the Communists hope that any success in the offensive will improve their position for eventual negotiations. It would improve their position, and it would also require our realization, that we should have had all along, that any negotiations must be that — negotiations, not the dictation of peace terms. For it seems now more certain than ever that the bloody experience of Vietnam is to end in a stalemate. This summer’s almost certain standoff will either end in real give-and-take negotiations or terrible escalation; and for every means we have to escalate, the enemy can match us, and that applies to invasion of the North, the use of nuclear weapons, or the mere commitment of one hundred, or two hundred, or three hundred thousand more American troops to the battle. And with each escalation, the world comes closer to the brink of cosmic disaster.

To say that we are closer to victory today is to believe, in the face of the evidence, the optimists who have been wrong in the past. To suggest we are on the edge of defeat is to yield to unreasonable pessimism. To say that we are mired in stalemate seems the only realistic, yet unsatisfactory, conclusion. On the off chance that military and political analysts are right, in the next few months we must test the enemy’s intentions, in case this is indeed his last big gasp before negotiations. But it is increasingly clear to this reporter that the only rational way out then will be to negotiate, not as victors, but as an honorable people who lived up to their pledge to defend democracy, and did the best they could.

This is Walter Cronkite. Good night.

Source: Reporting Vietnam: Part One: American Journalism 1959-1969 (1998), pp. 581-582.

Aaaargh!

Första gråa håret. Det syns inte på bilden men det syns alldeles otroligt tydligt i badrumsspegeln. Ring Mamma Scan, nån, den här hästen är klar för slakt.

Hurra för Guillermo del Toro

Dagens “Nu tappade vi inte hakan” är förstås att Ian McKellen kommer tillbaka som Gandalf i de två Bilbofilmerna som ska produceras. Det stod i nån tidning förra veckan, och så i DN idag. Det är ju trevligt, precis som att Peter Jackson är producent och Fran Walsh skriver manus. Trevligt, trevligt.

Men det som verkligen fick mig att spetsa öronen är att Guillermo del Toro ska regissera båda två.

- Guillermo del Vem?! säger vän av ordning då.

- Pans Labyrint, svarar Henrik genast.

Och inte bara Pans Labyrint utan även nya Hellboy II, som verkar arta sig till att bli en riktig fantasifest för ögat. del Toro, från Mexico, hör helt enkelt till de där få regissörerna vars visuella vision är så stark att varje film blir helt unik. Som en latino-Tim Burton, ungefär.

I hans händer kan Bilbo bli något lite mer utmanande, en barnsaga för vuxna kanske.

Och roligast av allt. del Toro står också listad som regissör till en film som kommer 2010: At the mountains of madness. Jepp, HP Lovecrafts epos om en ohygglig Antarktisexpedition! Jag kan inte tänka mig en enda regissör som är mer lämpad att filmatisera Lovecraft. Speciellt en så maffig story som just At the mountains of madness.
Hurra, hurra!

Värme! Taylor Mac på Södra teatern

Om söndagen bjöd på amatörteater så går vi och ser ett riktigt proffs på måndagskvällen. “The young ladies of…”  har kommit till Stockholm efter en kort turné i Sverige. Ursprungligen sattes den förstås upp i New York. Värmen strålar från Taylor Mac på scen ut över oss i publiken. “Oss”, det är kulturella tjejer från Södermalm och så är vi ett antal bögar och flator också, och vi är charmade av Taylor Mac redan från första sekund. Förmodligen är jag inte den ende som såg hans show förra året och nu har kommit tillbaka för att få mer.  Skulle jag beskriva honom och hans uppenbarelse på Södran med ett enda ord skulle det vara “älskvärd”. Åtminstone i våra ögon.

Egentligen är han grotesk. En vuxen man i glittersmink, smutsig och trasig klänning, barfota med skitiga nylonstrumpor, med peruken på sned. Som spelar ukulele. Men det är något med just hans groteska, smått patetiska yttre, som tillsammans med hans obestridliga humor och intelligens gör Taylor Mac ganska oemotståndlig. Åtminstone för ett par hundra  vidsynta stockholmare.

Vi bjuds på en en-och-en-halvtimmes monolog som dels är ett lustmord på machismo och heteromanlighet, men samtidigt vädrar Macs egen sorg över pappan han aldrig lärde känna - och vetskapen om att pappan förmodligen inte var en person han skulle ha gillat. Får man tro trastransan själv kommer han från en lång linje av kvinnoförnedrande, vapenkramande homofober. Därmed blir också bildspelet som varvar scener från faderns kamratliga liv i militären med galatrashiga bilder från sonens dragexapader till ett trots och ett frigörande från generationer av förtryck. Nånstans verkar också hoppet leva att fadern också ville frigöra sig från machoidealet. Ett fåfängt hopp kanske, men ändå är hoppet pjäsens kanske starkaste känsla. Och dess starkaste ögonblick är allsången med det enkla omkvädet What’s the point of wondering? Just då är det ganska magiskt. En påtaglig värme strömmar mellan oss och drugan på scen.

Om man ska invända något är det att pjäsen är liiiite för lång, och att Taylor Macs uppenbara beundran för svenskar och skam över USA kan slå över i självömkande ibland. Sånt är dock petitesser. Kommer han tillbaka, kommer jag att sitta på främsta raden.

Här är ett annat performance med honom, från Brighton. Det är alltså inte alls vad vi såg igår. Men ändå.

Amatörteaterpalooza

Det är söndag 27 april. Jag är på en spännande amatörteaterpjäs i en (här icke namngiven) söderförort. Mycket ambitiös uppsättning av en svensk deckare - med god fart genom hela föreställningen och få döda punkter. Rollistan innehåller 35 namn, och vi är ungefär 25 i publiken.  Så måste det förstås vara när alla i teaterföreningen ska erbjudas en talroll på scen. Det gäller för föreningen att hitta en historia med maffigt persongalleri så att det finns mååånga biroller att besätta. Då lämpar sig en pratig Maria Lang alldeles utmärkt.

Rollprestationerna  varierar i kvalitet. Föreningens ordförande gör en habil huvudroll som deckare. Den kvinnliga huvudrollen är  tjusig som sig bör. Men det stora behållningen har vi faktiskt av de otämjda birollerna. I en proffsföreställning finns en stark regissör som hela tiden ser till att hålla huvudskeendet i pjäsen i fokus. I en glad amatörteater är regin inte lika stark och alla får utveckla sin lilla biroll bäst de vill. I den här föreställningen görs flera oförglömliga insatser av just birollsinnehavare. Vi har damen som ska spela salongsberusad genom hela pjäsen, men som blir “fullare” för varje scen tills dess att hon i den dramatiska upplösningsscenen sluddrar så svårt att vi inte kan höra ett ord, och dessutom svajar hon fram och tillbaka som ett träd i full storm.

Eller “städgumman” som dyker upp i sista akten och städar i bakgrunden medan deckaren håller förhör med huvudpersonerna. Hon stjäl hela showen med sin cigg i mungipan, svabben som fastnar under ett bord och grötiga harklanden. Så fort hon är på scen, vilket är under de sista 30 dramatiska minuterna, tittar alla på henne och missar totalt upplösningen.

Jag har sällan haft så kul på teatern! Tack birollsinnehavare, alla 32 st!

Precis som French & Saunders som statister i Carmen och gör allt för att stjäla showen. I nedanstående klipp.
- I’m going to walk drunk across the stage!

 

Medan världens bögar planerar sommarsemestern

Till: styrelse@stockholmpride.org
Ämne: Var finner utländska personer information på engelska?
Hejsan Stockholm pride,
Just nu sitter européer och amerikaner och planerar sina sommarsemestrar. De kollar runt efter vart de ska åka. Kanske har de hört talas om att Stockholm i år är värdar för Europride och besöker www.stockholmpride.org för att hitta lite mer information. Var hittar de information på engelska, på er site? Jag kan faktiskt inte hitta ett enda ord - inte ens en notis om att information på engelska kommer inom kort.
Samma sak med er telefonsvarare.

Kanske är det jag som är “blind” och inte hittar länken till engelska versionen av er webbplats. I så fall är jag tacksam om ni berättar var den finns så jag kan skicka till mina utländska vänner som överväger en resa till Stockholm i sommar. I annat fall tycker jag att ni bör vara medvetna om att det är nu, just nu, som sommaren planeras, och att Stockholm har stark konkurrens som gayresmål från mången metropol världen över. Och de har garanterat information på engelska.
mvh
Henrik Tornberg

——
Ungefär en timme efter jag skickade ovanstående epost till Pride har jag fått svar från Anna Söderström på Stockholm Prides pressavdelning. Det stämmer att det just nu inte finns någon information på engelska på Prides hemsida. Ingen alls. Men det är samtidigt en helt ny webbplats som lanserades så sent som i söndags, och alla bitar är enligt Anna inte på plats än. Anna påpekar att man inom Pride jobbar ideellt och att även webben görs ideellt. Egentligen skulle nya webbplatsen lanserats tidigare. Anna hälsar att man så snart man kan ska lägga upp åtminstone en blänkare på engelska och att man hoppas kunna fixa den engelska versionen av hela webbplatsen till någon gång i nästa vecka.
Gott så!

Vakna lycklig med en callgirl

Sitter och tittar på En callgirls dagbok (The Intimate Adventures of a London Call Girl, Storbritannien 2007) på Femman. I kvällens avsnitt är hon på ett lyxhotell och har en kund som sover medan hon springer omkring med andra karlar på deras hotellrum.

I reklampausen: “Serien presenteras av hotels.com - vakna lycklig!”

Hee hee hee hee..

DVD: En italiensk Fantasia från 1977

Ni vet hur det är när man kommer på att man glömt bort att ta reda på något som det är viktigt att man får veta? För mig var det så idag. En gång när jag var en mycket liten pojke visades en tecknad film på TV. Det var dinosaurier som marscherade till tonerna av Bolero. I min minnesbild var det här en mycket mäktig scen och på något vis har minnet stannat mycket tydligt i min hjärna, fast minnet har så att säga varit bortglömt. Tills idag. Snubblade över klipp från Disneys Fantasia på Youtube och hittade några sekvenser med dinosaurier som flydde undan svält till tonerna av klassisk musik. Då kom hela det starka minnet från min barndom plötsligt upp till ytan, helt intakt. Jag har inte tänkt på den här scenen på kanske 25-30 år och plötsligt är det som om det var igår.

Enda problemet var förstås att det inte var den scenen. Hade jag alltså sett en annan tecknad film än Fantasia med dinosaurier som marscherade till ljudet av klassisk musik? Vad är chansen för det?

Det visar sig att jag sett filmen Allegro non troppo (1977) av italienaren Bruno Bozzetto. Den är en parodi på Fantasia vilket förklarar att såväl Disneyfilmen som Bozzettos film innehåller en lång scen med evolutionen och dinosaurier som marscherar mot sin undergång. Men mer än att parodisera så refererar Allegro non troppo till originalet - och utmanar Disneys vision.  70-talspessimism ställs mot Disneys optimism. Scenen jag minns - som finns som Youtubeklipp här nedanför - är precis lika kraftfull idag som då jag såg den som barn. Det är helt enkelt en jäkligt stark vision och animation med massor av fantasi och hantverkskunnande. Den är förstås inte “bättre” eller “sämre” än Fantasia - men helt klart tillför den något av eget konstnärligt värde.

Avgör själv! Här är först Allegro non troppo-scenen från 1977 som jag minns så starkt från min barndom
(i två delar):

 

Och här är så två utdrag ur Disneys Fantasia med evolutionen och sen utrotning (1940):

Allegro non troppo finns numera på DVD och är långfilmslång. Den innehåller sex scener, alla byggda kring klassiska verk som Bolero, Eldfågeln, Valse triste och En fauns eftermiddag. Dessutom finns det en ramhistoria som inte är animerad som handlar om en kille som gör en film som liknar Fantasia..

Bisarra annonssammanhang på internet

Kommer ni ihåg den gången då Göran Persson blev sur för att en tidning hade en stor bild av honom på ena sidan av ett uppslag och en annons för grädde på andra sidan? Annonsen hade som rubrik DRYG, SMÅFET OCH KORKAD. Kopplingen man gjorde mellan Göran och rubriken var helt oavsiktlig (sas det!) och visar på något som alla tidningsmakare och annonsörer vetat om i många år: kontexten avgör om en annons gör sig på en viss placering eller inte. Inget glossy tjejmagasin med självaktning skulle drömma om att ta in en annons för BH bredvid en artikel om bröstcancer, t ex. En annons för resor till snorkelsemestrer i Thailand var förmodligen omöjlig att publicera bredvid ett reportage i DN om tsunamikatastrofen. Men på internet är det här inte lika lätt att ha koll på, då annonser växlar hela tiden och ytorna hela tiden förändras i förhållande till varandra - ett två år gammalt reportage kan hamna i en helt ny annonskontext efter en omgöring av en site, t ex.

Sökords- och nyckelordsannonsering leder ofelbart till komiska eller jobbiga sammanhang. Sån annonsering bygger på antagandet att alla förekomster av ett ord är positiva. Söker du på “Jag hatar Volvo” eller “Jag älskar Volvo” får du fortfarande upp reklam för Volvo. Det här är lätt att glömma, och kan leda till konstiga trovärdighetsproblem om nyckelorden kopplas till redaktionell text.

Se t ex skärmdump från en DN-artikel om hur ungdomar skuldsätter sig och hamnar hos Kronofogden eftersom det är för lätt att låna. Vi ser slutet av artikeln - och sen kommer annonserna som baseras på artikeltexten:

Som ni kan se kombineras en redaktionell text om risken med snabba lån med annonser för både snabba lån och inkasso.  Frågan är om annonsören är så nöjd? Och DN är inte ensamma om det här smått aningslösa förhållandet mellan annons och text på nätet. Vilket torde vara något som annonsörer så småningom torde reagera på.

Ibland blir det i och för sig bara roligt. Som igår när Scientologerna köpt massor av annonsplats på Youtube och deras gröna annons dök upp på ALLA sidor med de mest bisarra krockar man kan tänka sig som följd. Som nedanstående fjollinstruktion för hur man fixar håret, t ex. Det är humor det!